Diktet: Håkan Sandell
Foto: Bokförlaget Faethon
Eg nemnde poeten Håkan Sandell i denne spalta sist. Han fortener å bli omtala her. Det kan synast rart, for denne spalta har fokus på norsk poesi, men Sandell kjenner seg ikkje som ein svensk diktar, denne skåningen har ein skandinavisk identitet, der nærleiken til Danmark har vore viktig.
Sandell har dessutan budd i Oslo i over 20 år, han skriv for norske tidsskrift – han er aktuell med artiklar i Ny Tid og Minerva – og mange av dikta hans har motiv frå Oslo. Det ser vi frå samlinga Oslo-Passionen (2003) fram til den seinaste boka hans, Jorden öppnar porterna (2023), som dette diktet er henta frå. Sandell har også vore ein viktig inspirator for meg – heilt sidan eg fylgde eit poesikurs av han i 1998.
Gunnar Wærness har skildra dikta til Sandell som «anti-minimalistiske». Det kjem fram av Jorden öppnar porterna, på 168 sider. Kvart dikt endar med komma, det er for å tydeleggjera det episke draget i boka. Men Sandell skriv ikkje så mykje handlingsorientert poesi, meir impresjonistisk og sansande lyrikk.
Boka tek føre seg alvor i tida, som krigen i Ukraina – dette diktet nemner «krigsnyheter» – og klimakrisa og ein norsk materialisme. «Åh, Oslo, Oslo, Oslo! Så höga/ skyskrapsskuggar över dödsdalen», heiter det i eit anna dikt. Men Sandell er ingen endetidsprofet, for det er våren som står i sentrum, som tittelen på dette diktet varslar om.
Dette er ikkje eit dikt som er forståeleg ved fyrste gjennomlesing, men les du det mange gonger, klårnar eit bilete av eit Oslo vi ofte gløymer finst der: byen før kvelden med folkevrimmel og fest, der stolane enno er tomme og uteliggjarar og fuglar enno dominerer bybiletet.
Det bør koma ut ei attdikting til norsk av Sandells oslodikt, frå dei siste 20 åra. Der vil ein ikkje berre oppleva stor poesi, men også skarpe observasjonar av ein by i stor forandring.
Ronny Spaans
Oslo den 2 maj
se, utkastaren röker bland tomma stolar,
mediterande över de korta barska dagar
som väl kan vänta efter dessa redan levda.
Automatkön ringlar fram i sin överklighet
som är kännbär först inför ett tömt konto,
ja, om rent vatten slutar rinna i kranarna.
Sen eftermiddag, tidlig kväll med låga moln,
kvar efter folkrushen är fåglarnas flyktlinjer.
En länsad bältväska tittar på från en bänk.
Medan krigsnyheter brusar runt omkring
bär dessa två där på långa gängliga ben en matkassa mellan sig, livet som fortsätter.
Trädblommingen sprids likt ett pyramidspel.
En uteliggare på sin sovsäck som rätt intill
serveringen får Tuborg att smaka sämre,
vilar i ljudlös kapuschong. Det är så stilla
som om handdragna halmkärror rörde sig
mot staden på skarvlöst perfekta motorvägar,
Håkan Sandell
Er du abonnent? Logg på her for å lese vidare.
Digital tilgang til DAG OG TID – heilt utan binding
Prøv ein månad for kr 49.
Deretter kr 199 per månad. Stopp når du vil.
Eg nemnde poeten Håkan Sandell i denne spalta sist. Han fortener å bli omtala her. Det kan synast rart, for denne spalta har fokus på norsk poesi, men Sandell kjenner seg ikkje som ein svensk diktar, denne skåningen har ein skandinavisk identitet, der nærleiken til Danmark har vore viktig.
Sandell har dessutan budd i Oslo i over 20 år, han skriv for norske tidsskrift – han er aktuell med artiklar i Ny Tid og Minerva – og mange av dikta hans har motiv frå Oslo. Det ser vi frå samlinga Oslo-Passionen (2003) fram til den seinaste boka hans, Jorden öppnar porterna (2023), som dette diktet er henta frå. Sandell har også vore ein viktig inspirator for meg – heilt sidan eg fylgde eit poesikurs av han i 1998.
Gunnar Wærness har skildra dikta til Sandell som «anti-minimalistiske». Det kjem fram av Jorden öppnar porterna, på 168 sider. Kvart dikt endar med komma, det er for å tydeleggjera det episke draget i boka. Men Sandell skriv ikkje så mykje handlingsorientert poesi, meir impresjonistisk og sansande lyrikk.
Boka tek føre seg alvor i tida, som krigen i Ukraina – dette diktet nemner «krigsnyheter» – og klimakrisa og ein norsk materialisme. «Åh, Oslo, Oslo, Oslo! Så höga/ skyskrapsskuggar över dödsdalen», heiter det i eit anna dikt. Men Sandell er ingen endetidsprofet, for det er våren som står i sentrum, som tittelen på dette diktet varslar om.
Dette er ikkje eit dikt som er forståeleg ved fyrste gjennomlesing, men les du det mange gonger, klårnar eit bilete av eit Oslo vi ofte gløymer finst der: byen før kvelden med folkevrimmel og fest, der stolane enno er tomme og uteliggjarar og fuglar enno dominerer bybiletet.
Det bør koma ut ei attdikting til norsk av Sandells oslodikt, frå dei siste 20 åra. Der vil ein ikkje berre oppleva stor poesi, men også skarpe observasjonar av ein by i stor forandring.
Ronny Spaans
Oslo den 2 maj
se, utkastaren röker bland tomma stolar,
mediterande över de korta barska dagar
som väl kan vänta efter dessa redan levda.
Automatkön ringlar fram i sin överklighet
som är kännbär först inför ett tömt konto,
ja, om rent vatten slutar rinna i kranarna.
Sen eftermiddag, tidlig kväll med låga moln,
kvar efter folkrushen är fåglarnas flyktlinjer.
En länsad bältväska tittar på från en bänk.
Medan krigsnyheter brusar runt omkring
bär dessa två där på långa gängliga ben en matkassa mellan sig, livet som fortsätter.
Trädblommingen sprids likt ett pyramidspel.
En uteliggare på sin sovsäck som rätt intill
serveringen får Tuborg att smaka sämre,
vilar i ljudlös kapuschong. Det är så stilla
som om handdragna halmkärror rörde sig
mot staden på skarvlöst perfekta motorvägar,
Håkan Sandell
Fleire artiklar
Christian Treutmann-orgelet frå 1737 i stiftskyrkja St. Georg i Grauhof.
Foto via Wikimedia Commons
Monumental pedal
Masaaki Suzukis frasering gjev rom for smertelege dissonansar.
Trålar utanfor Måløy sentrum.
Foto: Gorm Kallestad / NTB
Barents blues, også et flytende samfunn
Min tiårige til-og-fra-periode i den tøffe trålbobla har preget meg nokså sterkt.
Ludmila Shabelnyk syner bilete av sonen Ivan i landsbyen Kapitolivka ved Izium i Ukraina, 25. september 2022. Russiske okkupasjonsstyrkar mishandla Ivan grovt før dei drap han. Landsbyen vart seinare gjenerobra av ukrainske styrkar.
Foto: Evgeniy Maloletka / AP / NTB
Overgrep som skakar folkeretten
Okkupasjonsmakta Russland viser ingen respekt for konvensjonen som skal verne sivile i krig.
Det oppstår misvisande biletet av at covid-19 forårsakar Alzheimer, meiner Preben Aavitsland ve FHI.
Foto: Erik Johansen / NTB
Meir om seinfølgjer
Den årlege rapporten FHI har publisert, syner at dødeligheita blant personar under 40 år har vore nokså stabil sidan 2015.
Salman Rushdie har skrive 15 romanar. Den siste boka handlar om knivåtaket på han i 2022.
Foto: Rachel Eliza Griffiths
Ein takk til livet
Salman Rushdie nyttar språket som terapi.